Egentligen skulle jag ju skriva om min bästa lajvoutfit nu, men som jag inte sitter vid datorn och alltså inte har tillgång till några som helst bilder så skiter jag i det just nu. Jag bestämmer att vi istället går ett inlägg i förväg och funderar över lajvminnen.
Alla har vi väl ett eller annat lajvminne, bra som dåliga som alldeles alldeles underbara...
Jag har många fina minnen - alltid händer det ju något. Jag minns narren som fick soppa över hela sig under ett bråk och jag minns när en vän spelade min syster och försökte klösa sig igenom en ringbrynja för min karaktärs skull. Jag har mycket starka och lyckliga minnen över en drow som kom klättrandes från ingenstans och nästan skrämde livet ur oss under samma lajv. Detsamma gäller lajvet där ett gäng aldesmän bestämde sig för att visa sin uppskattning gentemot oss pigor genom att ge oss rosor. behöver jag säga att de aldrig någonsin behövde stå i kö eller vänta på att bli serverade efter det?
Ett riktigt starkt lajvminne fick jag på ett av mina tidigaste lajv. Jag hade gått helt själv genom nattmörk skog för att ta mig till "de små blå" det vill säga offdassen på offområdet och var nu på väg tillbaka. Som det gärna blir på sommaren kom gryningen ganska snabbt och ingen var gladare än jag när jag faktiskt såg vart jag satte fötterna på vägen tillbaka till lägret.
Efter en sväng stöter jag helt plötsligt på två suspekta figurer som bara stirrar häpet på mig (eller snarare min karaktär). Lika häpen är jag, vad är det där för några och vad sjutton gör de här vid den här tiden på dygnet? En av snubbarna kommer fram och säger att jag borde skynda hem eftersom det kan vara farligt att gå i skogen helt ensam. Jag kan ju inte annat än att hålla med och lovar att skyndsamt bege mig hem när jag blir nedslagen bakifrån (mitt i en myrstig för övrigt, men eftersom de var snälla gossar under sina roller så flyttade de mig bort från den).
Sedan blir min roll väckt och utfrågad. När det framgår att jag är piga hos den Gedanske kungen blir det stor lycka och glädje hos de här typerna och jag får magi lagd över mig och blir tillsagd att gå och mörda kungen.
Det som händer sen är att min roll nästan nästan nästan lyckas mörda sin kung, blir fasttagen och får ännu mer magi lagd över sig så att hon ska komma ihåg vad hon varit med om och varför hon försökt mörda kungen. Snäll som kungen är förlåter han henne och sen kommer min karaktärs syster och tröstar. Snipp snapp... eh inte riktigt slut där. Bakgrunden till historien vilken jag fick mig återberättad många många år senare gjorde inte det hela sämre.
Det visade sig nämligen att de här två snubbarna var sändebud från "Den Onda Sidan (tm)" vilka just stod och väntade på att deras hantlangre skulle komma tillbaka. De skulle ha varit tillbaka från sitt uppdrag, att mörda Gedaniens kung, för länge sedan. Klart var att något hade gått snett och de funderade som bäst över vad de skulle göra. "Den Onde Översnubben" gillar inte misslyckanden och nu gällde det att hitta på ett sätt att reda upp situationen, gärna med det resultatet att kungen dog och på ett sätt där de själva slapp bege sig in i lägret. Och vad som hände sedan vet ni ju redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar