Det har varit lite upp och ned och fram och tillbaka med det där ljumskbråcket. Men det är som sagt var borta och jag verkar åter smärtfri, äntligen äntligen. På det följde en endometriosdiagnos. Jag är inte förvånad, är någon som känner mig förvånad?
Det är inte en diagnos som är helt lätt att få eftersom man måste öppna upp för att kunna ta prover. Och sjukvården är, av förklarliga skäl, inte jättepigga på att öppna upp. Samtidigt är det ju jättegalet att man år ut och år in kan gå runt och ha sådana problem. Extrema menssmärtor, oregelbundna blödningar, jätteblödningar och allt annat skit. Vad mer? Svårt att få barn och problem med magen. Magproblem också? Det skulle ju kunna förklara både ett och annat. Jag vet massor om magproblem. Och extrem mensvärk. Och att blöda igenom det mesta på nolltid (här vill jag passa på att berätta att menskoppen är det bästa som hänt mitt mensliv).
Bråcket bestod alltså i endometriosvävnad som hamnat lite tokigt. Jahajaja. Så bra att de upptäckte det när de ändå höll på. För jag har länge försökt få någon att ta itu med mina oregelbundna blödningar, fantastiska menssmärtor och allt krångel. Nu slipper jag i alla fall tjata om att jag tror att jag har endo och snälla söta någon kan ni kolla det?
Inte för att det förändrar särskilt mycket. Jag lever ju som jag alltid gjort och hanterar smärtorna som jag gör. Möjligen har jag fått lite lite tilltro till vården igen. Tänk så mycket ett par förutsättningslösa fantastiska bemötanden kan göra.
