Jag brukar må fruktansvärt på hösten. Fruktansvärt fruktansvärt faktiskt. Det är en helt vanlig reaktion på att ljuset försvinner och så fort snön behagar dyka upp brukar det värsta ge med sig. Jag vet allt detta och klarar mig igenom det år efter år med den tryggheten i ryggen. I gengäld är jag ett litet energimonster under våren när ljuset kommer tillbaka. Sörplar i mig varenda gnutta och bara trivs.

Jag har under det senaste året kanske jobbat lite för mycket. Bara med fantastiska och roliga saker. Det började med att min frisör förfasade sig över mitt hår. Hon undrade storögt vad jag gjort och vad sjutton jag håller på med eftersom jag på kort tid tappat jättemycket av det och det var helt spretigt och livlöst. Med stränga förmaningar om att ta det lugnt och inpackningar och bra schampo släppte hon hem mig.

Sen började blämmorna dyka upp. Såna där stora smärtsamma. Jag som aldrig har finnar. Och stressen av att gå från heltidsjobb OCH heltidsstudier till ingetdera. Jag är en prestationsjunkie som mår bra av att ha lite för mycket att göra. Till en viss gräns i alla fall. Vad som verkligen stressar mig är att inte ha något att göra.

Det är inte riktigt sant att jag inte har något att göra. Jag söker jobb som en tok och jag har föreningsliv jag är engagerad i, men jag har svårt att ta mig för när dagarna sträcks ut som ett segt tuggummi och allt är lika grått och likadant. Vilket ger mig dåligt samvete. Vilket stressar mig. Vilket gör att den energi jag har går åt till att sitta och vara stressad och inte veta vilken ände jag ska plocka upp föst. Vilket stressar mig. Det hamsterhjulet är inte vackert från insidan.

Så drömde jag en natt för ett tag sedan. Om någon variant av mindfullnessinstruktör kombinerat med min danslärare. Ni vet hur två personer kan vara en i drömmar. Hon sa till mig att jag inte fick fortsätta på det här viset och att jag MÅSTE bryta (som om jag inte visste det själv redan). Sedan fick jag en yogapose jag skulle göra (som jag inte kommer ihåg) och tillsägelse att träna yoga varje dag.

Jag gillar inte mindfullness. Jag blir stressad av alla hurtfriska "lev här och nu" budskap som väller över oss från alla håll och kanter.  Jag gillar inte yoga heller, men det kan bero på att jag mest varit i kontakt med poweryoga och att jag har konstaterat att mina handleder inte klarar att stå i solhälsning en halvtimme i sträck. Däremot gillar jag min danslärare och hade det inte varit för att den här drömkvinnan delvis byggde på henne så hade jag nog skitit i det hela.

Men sen dess har jag börjat träna. Jag satte på Wii fitspelet den morgonen och körde lite yogaövningar och fokusövningar. Morgonen därpå satte jag igång med lite träningsövningar också. Jag har blivit ruskigt klen av att inte ha tid att träna under det senaste året. Och jag har fortsatt. I morse var jag ut och sprang tre kilometer utan att behöva stanna upp och gå. Bra för mig med ansträngningsastma.Tanken på att jag inte måste gå ut och springa, utan faktiskt kan köra ett lättare pass på Wiin gör att jag kommer ut och springer oftare än jag hade gjort annars.

Så vad? Jo.. Jag mår bättre, mycket bättre och har börjat nysta upp en riktigt trasslig tråd som legat och gnagt på mitt samvete länge länge. Det går inte fort, men det går framåt. Och när jag känner mig stressad åker Wiit fram och jag gör fåniga övningar tillsammans med en hurtfrisk datoranimerad tränare, men vadsjutton, det släpper ju. Jag börjar bli människa igen.

Med lajvet kom en trevlig bieffekt: Inspiration!
Jag kluddar igen. Det var mycket mycket länge sedan jag kluddade.

Jo, såhär. Jag spelade konstnär på lajvet och i min desperation efter att hitta något lajvvänligt kluddmedium plockade jag med mig mina oljepastellkritor. Att hitta lajvvänligt kludd var inte helt lätt. Kol hade ju fungerat förstås och jag har helt underbara blyertsstift som är ungefär lika tjocka som kolkritor. Men jag har alltid föredragit färg.

Oljefärg är kladdigt och hopplöst ute i skogen. Akrylfärg hade jag kunna smussla runt med i tältet. Lagt upp färgerna på palett och ställt upp staffliet. Bara det att akrylfärger lätt förstörs av kyla. Har man otur blir de gryniga och sega.

Så det blev oljepastell och folk var schyssta nog att inte gå bananas över att pappret satt kvar på kritorna. De blir så kladdiga att hantera om man tar bort det.

Achtú

Eftersom jag knappt ens har skissat på flera år var jag lite nervös. Det går så fort för händerna att tappa hur man gör och så sitter man där. Frustrerad och less över att färg och form vägrar att samarbeta med händerna och huvudet.

Jag försökte slingra mig ur att behöva måla porträtt redan första kvällen, men under dag två kom det ju oundvikligt. Demonfurstarnas ledare ville få sitt porträtt målat. Bums. Det var bara att måla över det min karaktär satt och målade på.

Att måla porträtt när ens karaktär inte vågar titta på den som ska avbildas är inte helt lätt. Att det dessutom står ett halv hov runtomkring och stirrar och viskar väsande saker i ens öron gör det inte bättre. Men det var roligt! Det var jätteroligt!.

Så jag har fortsatt att måla hemma. Mycket fritt tolkade scener från lajvet. Just nu sitter jag med en scen jag skulle vilja avsluta, men jag har slut på svart, vit och grå krita (ehum, färger var det ja). Jag får ta mig ned på stan imorgon. Tyvärr har vi dåligt med konstnärsbutiker i stan, men jag får ta vad jag hittar. Jag VILL fortsätta måla. Lättnaden och lyckan över att kunna måla igen! Så nu vet jag. Nästa gång jag har en målarkrampperiod behöver den inte sträcka sig över tio år. Det är bara att ruska fram lite läskiga demoner så kommer jag igång. Allt handla rom rätt motivation.

Välkommen till Pelarnejd

Jag inser att jag inte är riktigt klok när jag vaknar mitt i natten och fryser. Varför utsätter jag mig för det här? Varför och varför?

För att det är bättre än en bal på slottet?
För att det var så länge sedan jag var ute i skogen?
För att det är så nedrans roligt att springa runt och undvika att hamna i trubbel? (Och när man som alv är fast i demonriket finns det SÅ mycket trubbel att akta sig för!)

Jag har varit på lajv igen. För första gången på över två år har jag varit ute och fantasylajvat. Och bott i skogen, mitt i oktober med endast en hoppets kamin i tältet. Ja, det vill säga, vi hoppades att det skulle finnas en kamin. Det gjorde det inte.

Men jag har haft det fantastiskt! Och i ärlighetens namn vaknade jag natten innan och förvånades över att jag var varm. Det var den natten jag inte lyckats sparka av mig yllefilten.

Náriel av Numénya.

 

Demonernas hov intas av alver och lite annat tjafs.

Högsta hönset bland demoner.

Ytterligare en demon.