Att improvisera är nyttigt!

En sak jag funderar lite över är denna hysteri efter mönster när det ska sys. Jag har sett folk be om mönster till örngott och panelgardiner och jag har förundrats. Har man bara ett örngott kan man lätt se hur det är gjort. Två vikningar och två sömmar om vi räknar bort fåll. Panelgardiner är snäppet enklare.

Hur kommer det här sig? Är det för att vi via skolan är så inskolade att det måste bli rätt? Tanken på att saker och ting måste vara på ett visst sätt är kreativitetsdödande. Skolan vill gärna att barnen ska lära sig tänka själva och reflektera över allt möjligt, men hur ska det går till när man inte tillåts agera utanför ramarna?

Jag förstår tanken att man ska kunna krypa innan man kan gå och jag förstår att det finns de som blir frustrerade och tycker att hantverk inte är roligt eftersom resultatet inte blir det perfekta. Det som skaparen förväntat sig. På konstskolan såg jag ett flertal fall av övergivna, underbara lergods, bara på grund av att glasyren hade fått fel ton.

I en värld av massproduktion vill vi efterapa maskingjorda saker istället för att förundras över ett materias oberäknelighet och se möjligheter i det oväntade.

Varför inte låta eleverna pröva på att improvisera lite på syslöjden? Måste allt stickas efter mönster? Min första lajvklänning skapades genom metoden -lägg ut tyget på golvet, placera sig själv ovanpå och rita runt konturerna- Sedan ritade jag ut en klänning så som jag tänkte mig den och tro det eller ej, med undantag för lite tighta armhålor satt den bra! Och låt oss vara ärliga, varför skulle en översteprästinna behöva kunna röra armarna uppåt? Jag menar, hon ska varken slåss med svärd eller lyfta tungt ;)

Jag har full förståelse för att skolan har en budget att hålla och att man inte kan slösa på material på det sätt som gärna blir när man släpper ut en skock elever att improvisera fram kläder. Men.. men kanske man kan låta dem sticka en mössa, virka en amigurumi, eller sy det där attans örngottet utan mönster i alla fall?