Jag måste vara världens modigaste fegis!

Jo. Ni som vet vet ju att jag har getingfobi. Inte så att jag bara är lite rädd för dem eller tycker att de små kräken är obehagliga. Nepp, här är det instant och ren jäkla dödsångest så fort jag hör det där surret eller ser den vidrigt ryckiga och opålitliga flygstilen där någonstans i ögonvrån. Symptomen är bland annat hyperventilering och total avstängning från världen. Ögonen stänger ned och hjärnan kopplar ur för att inte överbelastas av stress. Till och med döda getingar är obehagliga. Jag menar, vad är det som säger att det inte finns zombiegetingar va va?

Ovanpå detta har jag ett välutvecklat och mycket dubbelmoraliskt sinne för att man inte ska döda liv i onödan. I detta ingår att jag inte klarar av att slå ihjäl varken mygg eller fästingar. Dubbelmoraliskt för att jag är köttätare trots att man inte behöver vara det i dessa dagar.

Alltså, jag klarar inte av att döda getingarna. Jag vill inte ens att någon annan ska göra det åt mig. Jag vill bara att de små otäckingarna håller sig på minst 50 meters avstånd från mig och inte surrar så högt att jag kan höra dem.

Idag hittade jag en liten krake på en centimeters längd krälandes på golvet i tvättstugan. Den verkade inte kunna flyga vettigt heller. Så trots mitt dunkande hjärta lyckades jag fånga in den i ett glas och en tjock kartongbit. Sammanbitet försökte jag förklara för den att om den inte stack mig, eller rörde sig, eller surrade, eller var otäck så skulle jag försöka låta bli att tappa den på vägen ut.

Det gick bra. Det gick superbra fram tills dess att jag skulle släppa ut djuret. Jag ställde mig så att jag hade vinden i ryggen om den skulle blåsa bort, men vad hjälpte det? Den hade redan försökt sticka kartongen ett antal gånger och nu flög den rätt på mig.

Ren och skär panik. Jag var så kallsvettig att jag vart tvungen att stoppa mig i duschen efteråt. Och min puls rusade på så snabbt att jag nästan började storgråta när spänningen väl släppte.

- MEN jag klarade det!