Klockan fem på morgonen

Klockan är fem på morgonen och jag har hostat mig vaken. Hostat sådär så att halsen spänner sig och försöker kräkas på ren reflex. Och här är grejen med mig; jag kräks inte. Jag kräks inte. Det är så djupt fastrotat i mig och paniken väller upp vid minsta lilla känning av illamående. Jag har inte kräkts sedan jag hade min sista magsjuka i högstadiet och så tänkte jag låta det förbli.

Nu sitter jag här med hostmedicin och honungsvatten och morgondagens alla göromål avbokade. Jag hade velat gå på boksignering i Stockholm, men näh. Jag får hoppas att författaren till Odinsbarn (läs den!) kommer tillbaka en annan gång.

Det är faktiskt inte utan att jag tycker lite lite synd om mig själv. Samtidigt så inser jag att det är en vanlig förkylning. Den går snart över. Sambon har fyllt på matförrådet och det finns snorpapper så det räcker. Jag har ju dessutom lyckats låta bli att kräkas hittills. Win!