Lajvlängtan en blåsig dag

Hoj vad det blåser! Och här sitter jag och hoppas på att rötterna är starka nog att hålla kvar träden samtidigt som jag petar bort ägg och lök ur gårdagens hämtmat. Glassigt.

Magdansdräkten hann bli klar till uppvisningen och med klar menar jag att den höll ihop. Eller ja, båda rygghyskorna släppte efter första föreställningen i söndags, men en gruppmedlem hade nål och tråd. Jag antar att jag får vara glad över att det inte hände på scen i alla fall. Det blir till att plocka fram lilla björntråden. Sen ska mer pärlor på också, men bleh. Jag är lite trött på att sy just nu.

 

Jag vill riiiita. Och rita lite till. Mitt block börjar fyllas av demoner och alver och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med bilderna.
Och så vill jag lajva. Fast jag vill inte behöva sy kläder just nu. Men vänta bara till i vår. Då ska nog sylusten har kommit tillbaka den med.

Så mycket projekt, så lite tid. Så fast i en tanke.

Jag har en magdansdräkt att sy och en maskeraddräkt att fixa så¨att den sitter vettigt. Och julklappar! Massor av julklappar jag inte ens påbörjat. Och allt jag har i mitt huvud är lajvkläder. Blå till råga på allt. Jag som inte klär i blått överhuvudtaget har en massa blå yllerockar med broderier på i huvudet och jag blir inte av med dem.

Sen behöver jag sy en ny mantel. Min fina grå mantel som lajvat med mig sedan -99 verkar inte ha följt med mig hem från lajvet och ingen verkar ha sett till den. Det gör mig ledsen. Sambon försöker trösta genom att säga att det innebär att jag i alla fall får köpa nytt tyg, för jag måste ju ha en mantel. Med tanke på hur mycket tyg jag har liggande är det faktiskt rätt rart av honom.

Jag brukar må fruktansvärt på hösten. Fruktansvärt fruktansvärt faktiskt. Det är en helt vanlig reaktion på att ljuset försvinner och så fort snön behagar dyka upp brukar det värsta ge med sig. Jag vet allt detta och klarar mig igenom det år efter år med den tryggheten i ryggen. I gengäld är jag ett litet energimonster under våren när ljuset kommer tillbaka. Sörplar i mig varenda gnutta och bara trivs.

Jag har under det senaste året kanske jobbat lite för mycket. Bara med fantastiska och roliga saker. Det började med att min frisör förfasade sig över mitt hår. Hon undrade storögt vad jag gjort och vad sjutton jag håller på med eftersom jag på kort tid tappat jättemycket av det och det var helt spretigt och livlöst. Med stränga förmaningar om att ta det lugnt och inpackningar och bra schampo släppte hon hem mig.

Sen började blämmorna dyka upp. Såna där stora smärtsamma. Jag som aldrig har finnar. Och stressen av att gå från heltidsjobb OCH heltidsstudier till ingetdera. Jag är en prestationsjunkie som mår bra av att ha lite för mycket att göra. Till en viss gräns i alla fall. Vad som verkligen stressar mig är att inte ha något att göra.

Det är inte riktigt sant att jag inte har något att göra. Jag söker jobb som en tok och jag har föreningsliv jag är engagerad i, men jag har svårt att ta mig för när dagarna sträcks ut som ett segt tuggummi och allt är lika grått och likadant. Vilket ger mig dåligt samvete. Vilket stressar mig. Vilket gör att den energi jag har går åt till att sitta och vara stressad och inte veta vilken ände jag ska plocka upp föst. Vilket stressar mig. Det hamsterhjulet är inte vackert från insidan.

Så drömde jag en natt för ett tag sedan. Om någon variant av mindfullnessinstruktör kombinerat med min danslärare. Ni vet hur två personer kan vara en i drömmar. Hon sa till mig att jag inte fick fortsätta på det här viset och att jag MÅSTE bryta (som om jag inte visste det själv redan). Sedan fick jag en yogapose jag skulle göra (som jag inte kommer ihåg) och tillsägelse att träna yoga varje dag.

Jag gillar inte mindfullness. Jag blir stressad av alla hurtfriska "lev här och nu" budskap som väller över oss från alla håll och kanter.  Jag gillar inte yoga heller, men det kan bero på att jag mest varit i kontakt med poweryoga och att jag har konstaterat att mina handleder inte klarar att stå i solhälsning en halvtimme i sträck. Däremot gillar jag min danslärare och hade det inte varit för att den här drömkvinnan delvis byggde på henne så hade jag nog skitit i det hela.

Men sen dess har jag börjat träna. Jag satte på Wii fitspelet den morgonen och körde lite yogaövningar och fokusövningar. Morgonen därpå satte jag igång med lite träningsövningar också. Jag har blivit ruskigt klen av att inte ha tid att träna under det senaste året. Och jag har fortsatt. I morse var jag ut och sprang tre kilometer utan att behöva stanna upp och gå. Bra för mig med ansträngningsastma.Tanken på att jag inte måste gå ut och springa, utan faktiskt kan köra ett lättare pass på Wiin gör att jag kommer ut och springer oftare än jag hade gjort annars.

Så vad? Jo.. Jag mår bättre, mycket bättre och har börjat nysta upp en riktigt trasslig tråd som legat och gnagt på mitt samvete länge länge. Det går inte fort, men det går framåt. Och när jag känner mig stressad åker Wiit fram och jag gör fåniga övningar tillsammans med en hurtfrisk datoranimerad tränare, men vadsjutton, det släpper ju. Jag börjar bli människa igen.

Med lajvet kom en trevlig bieffekt: Inspiration!
Jag kluddar igen. Det var mycket mycket länge sedan jag kluddade.

Jo, såhär. Jag spelade konstnär på lajvet och i min desperation efter att hitta något lajvvänligt kluddmedium plockade jag med mig mina oljepastellkritor. Att hitta lajvvänligt kludd var inte helt lätt. Kol hade ju fungerat förstås och jag har helt underbara blyertsstift som är ungefär lika tjocka som kolkritor. Men jag har alltid föredragit färg.

Oljefärg är kladdigt och hopplöst ute i skogen. Akrylfärg hade jag kunna smussla runt med i tältet. Lagt upp färgerna på palett och ställt upp staffliet. Bara det att akrylfärger lätt förstörs av kyla. Har man otur blir de gryniga och sega.

Så det blev oljepastell och folk var schyssta nog att inte gå bananas över att pappret satt kvar på kritorna. De blir så kladdiga att hantera om man tar bort det.

Achtú

Eftersom jag knappt ens har skissat på flera år var jag lite nervös. Det går så fort för händerna att tappa hur man gör och så sitter man där. Frustrerad och less över att färg och form vägrar att samarbeta med händerna och huvudet.

Jag försökte slingra mig ur att behöva måla porträtt redan första kvällen, men under dag två kom det ju oundvikligt. Demonfurstarnas ledare ville få sitt porträtt målat. Bums. Det var bara att måla över det min karaktär satt och målade på.

Att måla porträtt när ens karaktär inte vågar titta på den som ska avbildas är inte helt lätt. Att det dessutom står ett halv hov runtomkring och stirrar och viskar väsande saker i ens öron gör det inte bättre. Men det var roligt! Det var jätteroligt!.

Så jag har fortsatt att måla hemma. Mycket fritt tolkade scener från lajvet. Just nu sitter jag med en scen jag skulle vilja avsluta, men jag har slut på svart, vit och grå krita (ehum, färger var det ja). Jag får ta mig ned på stan imorgon. Tyvärr har vi dåligt med konstnärsbutiker i stan, men jag får ta vad jag hittar. Jag VILL fortsätta måla. Lättnaden och lyckan över att kunna måla igen! Så nu vet jag. Nästa gång jag har en målarkrampperiod behöver den inte sträcka sig över tio år. Det är bara att ruska fram lite läskiga demoner så kommer jag igång. Allt handla rom rätt motivation.

Välkommen till Pelarnejd

Jag inser att jag inte är riktigt klok när jag vaknar mitt i natten och fryser. Varför utsätter jag mig för det här? Varför och varför?

För att det är bättre än en bal på slottet?
För att det var så länge sedan jag var ute i skogen?
För att det är så nedrans roligt att springa runt och undvika att hamna i trubbel? (Och när man som alv är fast i demonriket finns det SÅ mycket trubbel att akta sig för!)

Jag har varit på lajv igen. För första gången på över två år har jag varit ute och fantasylajvat. Och bott i skogen, mitt i oktober med endast en hoppets kamin i tältet. Ja, det vill säga, vi hoppades att det skulle finnas en kamin. Det gjorde det inte.

Men jag har haft det fantastiskt! Och i ärlighetens namn vaknade jag natten innan och förvånades över att jag var varm. Det var den natten jag inte lyckats sparka av mig yllefilten.

Náriel av Numénya.

 

Demonernas hov intas av alver och lite annat tjafs.

Högsta hönset bland demoner.

Ytterligare en demon.

En grå Ingrid och jag

Idag hade jag velat åka iväg och handarbetat tillsammans med folk. Det är roligare så, ni vet. Ett potatiskok satte stopp för det. Ja, inte potatisarna i sig, men jag insåg att om man blir andfådd och helt slut av att koka potatis, ja då har man kanske kvar lite av förkylningen i kroppen.

Jag bestämde mig i alla fall för att sticka lite på min grå Ingrid. Rensningen av UFOn måste ju börja någonstans. Men idag var inte en handarbetsdag...

Efter att ha repat upp en hel rapport stämmer det fortfarande inte. Jag. Blir. Galen! Fluffluddigt garn också, helt hopplöst att repa. Jag vill inte, jag vill inte, jagvillverkligenintebehövarepauppenrapporttill! Gnnnnngh! Och sambon säger att jag får stickförbud om jag blir sådär arg. Så nu ligger Ingrid och skäms och jag kastar suktande blickar på henne. Ingrid, Ingrid. Jag tycker ju om dig! Du är hyggligt lätt att ha att göra med egentligen. Mjuk och du kommer bli så fin! Det är nog bara inte vår dag idag. Låt oss ta en paus från varandra och reda ut det här imorgon. Okej?

Dubbletternas dubbletter

Som jag nämnde igår måste jag rensa bland mina bilder. Så idag har jag rensat. Ja jösses vad jag har rensat. Det är lite som att föra krig mot mig själv. Det är ju trots allt jag som lagt in alla bilder och jag har varit slarvig. Det finns så många dubbletter att jag blir alldeles matt. Men det är bara att tugga i sig det där berömda sura äpplet. Långsamt långsamt går det framåt.

Bilder från Arboga medeltidsdagar 2013

Så sitter jag här, sjuk och eländig och jag har inte ens varit på lajv som så många andra i min bekantskapskrets. Lajv och spelkonvent leder ju annars gärna till lajv-/konventspest med symptom som golfbollar i halsen, snorhjärna och gränslös självömkan. 

 Nä, jag misstänker bröllopspest. För så många kramar får man när vänner gifter sig och gamla vänner därför samlas och äntligen återses. 

 Av förklarliga skäl har jag inte orkat göra mig särskilt nyttig på ett par dagar. Jag har sovit, nystat garn och rensat lite bilder på datorn. Svängde förbi en mapp från årets medeltidsdagar i Arboga. Ja, det blev ju ingen medeltidsvecka i Visby för mig i år. Jag kan ju inte påstå att jag gått med storsläggan, men ett par bilder rök. I digitalkamerornas tidevarv samlar en lighthoarder som jag lätt på mig tusen och tusen bilder. Något måste göras, antingen rensa och slänga eller köpa större hårddisk.

Bågskytte

Själva medeltidsdagarna då? Joho! De var jättefina som alltid. Det var ett par år sedan jag var i Arboga sist. Till min glädje verkar det växa. Vi fick pröva på bågskytte. Jag var usel, men med lite träning kanske. Jag har trots allt bara skjutit med lajvpilar förr. Det och armborst. För ett halvt liv sedan sköt jag riktigt bra med armborst, det ni! här lever vi på gamla meriter.

Vikingaskepp

 Jag kom hem med en schysst bivaxad läderflaska också. Jag brukar hitta något bra att köpa var gång jag är i Arboga. Sist var det en riktigt fin bältesväska och material till ett bälte. Har funderat på att köpa en vattenflaska när jag varit i Tyskland, men aldrig tyckt att de varit snygga/bra nog för priset. På varma lajv är det guld värt att kunna släpa med sig vatten. En hungrig, eller blöt, eller uttorkad lajvare är ingen bra lajvare.

Brödbak

Galleri Astley

Jag skrev igår att det i Skinnskattebergs kommun finns både friluftsliv och kulturliv. O ja! I Uttersberg ligger till exempel det superduperhäftiga Galleri Astley.

Galleri Astley

 Här finns förutom museet med utställningssalar i tre plan även galleriet (som tyvärr var stängt för omhängning, öppnar igen på måndag), en fantastisk grafikverkstad samt en skulpturpark värd att strosa runt i fram och tillbaka ett antal gånger.

Nalle i skulpturparken

Vi upptäckte också att Skinnskatteberg är ett synnerligen geocachingstätt område. När jag jobbade i Skinnskatteberg tänkte jag tanken att jag skulle se om det fanns några cachar, men det blev aldrig av. Nu ser det ut som att det måste bli fler turer upp till Skinnskatteberg. Gotta catch'em all, ni vet.