Ett skapandes grand

Jag brukar må fruktansvärt på hösten. Fruktansvärt fruktansvärt faktiskt. Det är en helt vanlig reaktion på att ljuset försvinner och så fort snön behagar dyka upp brukar det värsta ge med sig. Jag vet allt detta och klarar mig igenom det år efter år med den tryggheten i ryggen. I gengäld är jag ett litet energimonster under våren när ljuset kommer tillbaka. Sörplar i mig varenda gnutta och bara trivs.

Jag har under det senaste året kanske jobbat lite för mycket. Bara med fantastiska och roliga saker. Det började med att min frisör förfasade sig över mitt hår. Hon undrade storögt vad jag gjort och vad sjutton jag håller på med eftersom jag på kort tid tappat jättemycket av det och det var helt spretigt och livlöst. Med stränga förmaningar om att ta det lugnt och inpackningar och bra schampo släppte hon hem mig.

Sen började blämmorna dyka upp. Såna där stora smärtsamma. Jag som aldrig har finnar. Och stressen av att gå från heltidsjobb OCH heltidsstudier till ingetdera. Jag är en prestationsjunkie som mår bra av att ha lite för mycket att göra. Till en viss gräns i alla fall. Vad som verkligen stressar mig är att inte ha något att göra.

Det är inte riktigt sant att jag inte har något att göra. Jag söker jobb som en tok och jag har föreningsliv jag är engagerad i, men jag har svårt att ta mig för när dagarna sträcks ut som ett segt tuggummi och allt är lika grått och likadant. Vilket ger mig dåligt samvete. Vilket stressar mig. Vilket gör att den energi jag har går åt till att sitta och vara stressad och inte veta vilken ände jag ska plocka upp föst. Vilket stressar mig. Det hamsterhjulet är inte vackert från insidan.

Så drömde jag en natt för ett tag sedan. Om någon variant av mindfullnessinstruktör kombinerat med min danslärare. Ni vet hur två personer kan vara en i drömmar. Hon sa till mig att jag inte fick fortsätta på det här viset och att jag MÅSTE bryta (som om jag inte visste det själv redan). Sedan fick jag en yogapose jag skulle göra (som jag inte kommer ihåg) och tillsägelse att träna yoga varje dag.

Jag gillar inte mindfullness. Jag blir stressad av alla hurtfriska "lev här och nu" budskap som väller över oss från alla håll och kanter.  Jag gillar inte yoga heller, men det kan bero på att jag mest varit i kontakt med poweryoga och att jag har konstaterat att mina handleder inte klarar att stå i solhälsning en halvtimme i sträck. Däremot gillar jag min danslärare och hade det inte varit för att den här drömkvinnan delvis byggde på henne så hade jag nog skitit i det hela.

Men sen dess har jag börjat träna. Jag satte på Wii fitspelet den morgonen och körde lite yogaövningar och fokusövningar. Morgonen därpå satte jag igång med lite träningsövningar också. Jag har blivit ruskigt klen av att inte ha tid att träna under det senaste året. Och jag har fortsatt. I morse var jag ut och sprang tre kilometer utan att behöva stanna upp och gå. Bra för mig med ansträngningsastma.Tanken på att jag inte måste gå ut och springa, utan faktiskt kan köra ett lättare pass på Wiin gör att jag kommer ut och springer oftare än jag hade gjort annars.

Så vad? Jo.. Jag mår bättre, mycket bättre och har börjat nysta upp en riktigt trasslig tråd som legat och gnagt på mitt samvete länge länge. Det går inte fort, men det går framåt. Och när jag känner mig stressad åker Wiit fram och jag gör fåniga övningar tillsammans med en hurtfrisk datoranimerad tränare, men vadsjutton, det släpper ju. Jag börjar bli människa igen.